Det här med att växa upp... Ibland känner jag mig som mammas lilla flicka och ibland som en vuxen, ibland vill jag känna mig som mammas lilla flicka och ibland vill jag känna mig vuxen... Hur kommer det sig att man är vuxen i Sverige när man är 18 år? Jag är myndig, snart systemet myndig också och jag vet inte ens hur man får 1 liv att funka...
Jag förstår saker, tänker ett snäpp längre och uppskattar livet som många andra inte gör, jag tror att det är en av de få fördelarna med allt som jag gått igenom, man får andra perspektiv på saker och ting...
Jag uppskattar inte alltid att göra samma saker som mina vänner dag in och dag ut, jag säger absolut inte att jag är vuxen och allvarlig, det bästa jag vet är att fjanta mig, men jag vet hur man kombinerar de två olikheterna...Något som jag tror är väldigt viktigt i mitt liv, för mig. Jag älskar att känna mig levande, blir snabbt uttråkad och rastlös. Samtidigt skulle jag kunna spendera timmar i ett djupt samtal och bli stimulerad av det... Mitt liv går i en bergodalbana och det har det gjort sen sjukdomstiden, det får mig att tänka efter (ibland för mycket) och analysera, sjukdomen har framförallt gjort att jag ifrågasätter saker, jag sollar bort sånt som inte är viktigt, jag gör inte längre saker bara för att göra något om jag inte mår bra av det. För det var ett av mina största problem förr, jag följde med strömmen utan att förstå vad jag mådde bra av, men nu vet jag vad som gör mig gladare och lyckligare och jag kan ta min egen väg, utan att låta mig påverkas av samma gamla vanliga visa och det gör mig stolt...