I have to say what is on my mind.

Varför har det blivit en "grej" att man måste dra på en "finn-dig-själv" resa? Om man inte är i behov av att finna sig själv just nu då? Är det då okej om man står över?
Känns faktiskt som en ganska pressande sitatuion. På något konstigt sätt så är man numer lite konstig och tråkig om man inte gör allt det där som alla andra gör. Typ åker till Thailand, Bali, Australien mm. Fuck it.
Det lockar inte mig att åka bort i 3 månader och supa skallen av mig varje dag under denna tids period, för att sedan komma hem och vara ännu mer lost än vad man var innan. Sorry. Jag älskar att resa, men absolut inte under sådana omständigheter.

Tänkte bara sprida ordet.

Några av de resor som gjorts på senare år...



Thailand, Khao Lak, 2004



Isla de Margarita Jul&Nyår 2005/2006



Teneriffa 2006



Zakynthos 2006




boygirl.

Hur snyggt är det inte med pojkflick looken på dessa snyggingar? Synd bara att man själv skulle se ut som ett freak.



Twiggy



Den riktiga Edie Sedgwick

Glosylta.

Satt precis och bläddrade i Hibbs blogg, den e verkligen grym och jag gillar verkligen att hon verkar vara lite mer normal och inte en hetsbantande size zero brud som lägger upp en bild på ett glas vatten typ, nej för hon har härliga bilder med godis, glass, det är normalt ska ni veta!
En sak jag tänke på då hon skrev ett inlägg om Nanna är att man aldrig vet vad som finns bakom en annan människans fasad. Man träffar så otroligt många människor och har egentligen ingen aning om vad som försegår när de stänger dörrarna till deras hem.
Jag har ett tränat öga för att se anorektiker, det vet alla som lidit av sjukdomen, vi kan se dom på milsavstånd. Killar är ofta sämre på att se folk som lider av anorexi, enligt mig iallafall. Jag kommer ihåg hur hårt det sårade mig att bli ignorerad på det sätt som jag försökte synas på. Jag ville bli sedd som smal, mager, och ibland reagerade inte folk på det, det kändes på den tiden helt seriöst som att få en kniv i hjärtat.
Jag minns en dag innan jag blev inlagd för första gången, jag och min syster gick på stan och hon var sjukt arg för att folk kollade så mycket på mig, eller rättare sagt glodde, men under den tiden i fasen så såg jag inte folks blickar, det var som om att jag var blind, iallafall gick Marie Serenholt förbi och stirrade ögonen ur sig på mig, och jag kommer ihåg att min syster sa; Ja du har ju iallafall lyckats dra uppmärksamheten till dig av en kändis. . .

Såhär i efterhand så förstår jag ju att det var för att jag såg hemsk ut, inte tvärtom som jag gjorde då...

sjukvården.

Sjukvården är så otroligt spännande men ändå så otroligt skrämmande... Jag blir så fruktansvärt (Nanna) påverkad och berörd av alla sjuka människor. Jag tycker att det är intressant, det gör jag, men samtidigt så skulle jag nog vara för blödig och medmänsklig för att kunna att ta rätt beslut i vissa lägen...
Under de här tre dagarna då jag jobbat på Medecinavdelningen så har jag suttit och lusläst Uppsala universitets program katalog och verkligen övervägt att ge mig in i sjukvården... Hela mitt liv har jag sagt att det enda som gäller är Läkare, Polis eller Dagisfröken(????!) men spåret som leder in i sjukvården väger just nu över... Jag är även inne på Psykolog spåret så det är ju ingen tvekan om saken; jag vill jobba med människor, hjälpa människor.
En sak som gör mig extra berörd är när det kommer unga människor till avdelningen, jag vet inte riktigt varför egentligen för det är ju minst lika synd om de äldre, men det är nog just det att man kan relatera till de yngre och verkligen kan tänka sig in i deras situation...
Själva sjukdomsbiten fattar jag ju, och jag vet hur det är att tampas med en sjukdom, men själva delen av att vara den som ser på när någon annan är hjälplös är det som gör mig så otroligt frustrerad...
Jag hoppas verkligen att det svenska folket förstår vilken bra sjukvård de har att luta sig tillbaka på...

/E

minnesstund.

Har precis kollat klart på Michael Jackssons minnesstund. Hur många ögon var torra under hela sändningen? Inte mina iallafall. Starka ord från stora personer och fina sånger framförda av Michaels vänner. Tårarna strömmade ner för mina kinder när Paris skulle säga hur mycket hon älskade sin pappa... Vilket fruktansvärt öde som har drabbat dessa barn och så många andra.
Jag säger som Tv4 kommentator; Man kände inte Michael men man blir ändå berörd. För det berör att sitta och höra andra prata om en människa som om han vore en Gud, jag kommer nog aldrig förstå hans storhet på det sätt som hans vänner och familj gör.

Nu blir det fortsatt Michael kväll med The Dangerous Tour.

/E

kan det fungera?

kan det verkligen fungera? och EXAKT hur lång är processen "få tillbaka dina pengar om du inte är nöjd?" säkert exakt så jobbig att man aldrig skulle orka gå igenom den...



Eller GLISS ASIA STRAIGHT, från afro till spikrakt? Kan det verkligen fungera? jag är väldigt SKEPTISK!




/E

stjärnsund

I södra Dalarna ligger en liten by som heter Stjärnsund, det är världens mysigaste och finaste ställe. Där har jag sprungit sen jag var liten knodd och vart där vareviga sommar. I år efter två års firande på andra ställen så ska jag äntligen fira Midsommar med min familj på landet. Det ska bli otroligt mysigt. De flesta känner numera till Stjärnsund pågrund av en tragisk historia om den lilla flickan Engla. Otroligt illa berörande...
Nåväl, jag sitter nu och väntar på att min syster ska sluta jobba så att vi kan ge oss av någon gång...
Egentligen så tycker jag att Midsommar är en hemskt "högtid", ännu en anledning så att folk får gotta sig i dricka och köa till system bolaget... Ärligt talat, folk krökar ju ner sig totalt under Midsommar helgen, dessutom sker flest bilolyckor idag och söndag då de är de dagarna som flest bilar är ute på vägarna... Trevlig helg allihopa, ta det lugnt!

skänker en tanke...

Jag skänker en tanke till de 35 småbarn som dött i en hemskt brand på ett daghem i Mexiko. Blir verkligen jätte illa berörd, alla de små liven som blivit berövade på sina liv innan de ens hunnit uppleva livet och dess innebörd.
Sueña con los ángeles...





DU är vacker!



Dagens pepp, du är vacker!


z-fm

Sitter och kollar på Gilmore Girls och önskar innerligt att jag kommer att ha sådana förhållanden med mina barn. Jag har alltid velat ha många barn, undra om man känner likadant efter det första?
Satt och funderade igår på vad jag ville bli. Jag har alltid velat mellan läkare och polis (förutom fram till jag var 10 och ville bli dagisfröken). För att bli läkare behöver jag grundläggande behörighet plus matematik D, fysik B, kemi B och biologi B. Inte nog med det så har nästan alla sökande 20.0 i snitt, men jag är envis så jag vet att jag skulle klara det, visst jag kanske blir klar läkare när jag är 62 och hinner jobba i tre år innan pensionen men skitsamma.
Igår kom jag däremot fram till att jag skulle bli Psykolog. För att bli psykolog behöver jag detta: Matematik B, Samhällskunskap A, ett års arbetslivserfarenhet där jag jobbat halvt. Jag har läst både Matte B och Sam A så det ända jag skulle behöva här är ett års halvtidsarbete.

Det är helt galet att man ska bestämma vad man vill bli när man blir stor när man är liten (jag är fortfarande liten)
hihi...



Hörs sen.

snilleblixt!

Satt precis och försöka knåpa ihop en artikel till svenska B, under skrivandet blir jag väldigt sugen på godis och undrar om det finns godis homedelivery. Vilken jäkla snilleblixt, varför har ingen tänkt på det innan? För det finns väl inte? Eller?
Ska nog bli min framtid, undra vad mitt företag ska heta, The Candyshop On Wheels? Nej det är för långt, kanske Rullande Godis? Äsch det får bli ett senare problem, nu ska jag spåna på min affärside, inte på SvB artikeln för jag behöver candy!

oh my lord

Arg, arg, arg... Jag blev inte sjuk i anorexi pga modevärlden, men bara för att jag inte blev det betyder det inte andra inte kan bli det. Med risk för att låta som en moralkaka, here it goes:
Jag blir så förbannad när jag tänker på hur snevriden hela mode branschen är. Jag älskar att modella när man är omgiven av underbara människor som tar hand om en och får en att känna sig hemma, i min agentur är det väldigt viktigt och min modellmamma är världens bästa. Hon tar hand om oss som om vi vore hennes egna barn. Men så är det inte överallt och sverige har en ganska mild modeindustri.
Hittade just en bild på lite baddräktsmode från Emilio Pucci och Oscar De la Renta. Det ser ut som om tjejen till höger på bilden nedan har snopp för att baddräkten sitter så illa. Hur ska unga tjejer kunna bli kvinnliga om vi hela tiden eftersträvar size zero trenden. 

 

Det här däremot är helt underbart, doves kampanj mot anorexi/bulimi http://www.dove.se/se_sv/se_sv/index.html


tatuajes

Skulle verkligen vilja göra en tatuering men problemet är att jag är lite rädd för långvariga smärtor. Piercings är verkligen ingen fara men just det att man ska sitta hos en tatuerare och veta att det kommer att ta lång tid gör mig lite rädd.
Men om min mamma vågar så ska jag våga.
Vill ha en bit av en låt-text "iris" av googoodolls

Har funderat länge på om det ska vara själva refrängen:

"And I don't want the world to see me
'Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am "


Eller en av verserna som jag älskar:

"And you can't fight the tears that ain't coming
Or the moment of truth in your lies
When everything feels like the movies
Yeah, you bleed just to know you're alive "

Låten är väldigt speciell för mig och jag har vetat länge att den ska finnas i min tatuering men problemet är vart jag ska ha den.

Funderar på något sånt här:
 

Nu måste jag fortsätta plugga Levnadslära och spanska!


Nnenna


Kan inte förstå varför Nnenna inte vann Americas next Top Model 6. Hon är helt underbart vacker plus att hon har en otroligt spännande bakgrund. Tycker nog att det är för många modeller som ser exakt likadana ut, som visserligen är jättevackra allihop, men det är sällan man ser en modell som verkligen har det unika ansiktet som egentligen ska efterfrågas. Ford Models modeller är sjukt snygga hela bunten, men det trista är ju att de ser ut som dockor på sina set cards pågrundav all nedra retusch.
Trist.
Undra egentligen vad som hände med den svenska versionen av topmodel. Den kom typ en säsong(?) eller två(?)
Skulle vara kul om de började sända de igen så att man kan få se Svenskar in action.

Satta precis på tvn och ser att det är beverly hills på tvn, det är nostalgi på hög nivå. Jag och min barndomskompis Linnea gick alltid hem till henne efter skolan i lågstadiet och kikade på Beverlyhills samtidigt som vi åt ricecrispies med blåbärsdricka. Det var tider det!





ett rop på hjälp!

Att de flesta tjejer har komplex för sin kropp är ett faktum och egentligen förstår jag verkligen inte varför. Att media skulle vara anledningen till Anorexi är inte min mening, jag tror att det helt enkelt beror på ens psyke och hur man är som person.
Om du frågar någon som har varit sjuk eller är sjuk hur det kommer sig att just han/hon blev sjuk i Anorexi så kan jag garantera att 99 procent kommer att svara att de inte vet.
Många kanske uppfattar hela den här ätstörningsgrejen som ett beroende av uppmärksamhet och till viss del är det uppmärksamheten det handlar om. Men till största del är det ett rop på hjälp. Allt jag skriver i detta inlägg är såklart mina egna erfarenheter och tankar.
I mina mörkaste dagar när ingen ännu upptäckt min sjukdom var allt jag önskade att någon skulle rädda mig, se mig, hjälpa mig. Jag tappade bort mig själv och mådde så otroligt dåligt att jag blev som en helt annan person. När vi svälter oss själva så försvinner fettet i hjärnan som är en nödvändighet för att vi ska kunna tänka, det var just detta som hände mig. Jag kunde inte tänka klart, jag var fånge i mitt egna fängelse.
En läkare gjorde för ett tag sen en undersökningen och svalt sig själv för att kunna förstå en anorektikers tankar. Det slutade med att hans vänner fick tvångsmata honom för att han blev precis som en anorektiker i sitt försök att kunna förstå oss.
Man kan säga hur mycket som helst om anorexi och ätstörningar och jag kommer att fortsätta uttrycka mina åsikter om detta.



Kate Moss som robot.

hundhimlen

I lördags när vi satt hemma hos Sara fick Lisette ett samtal av hennes mormor som berättade att Angie, Lisettes älskade hund, har blivit sämre efter några dagars sjukdom.
Det är så konstigt hur ett liv bara kan försvinna sådär på en timme. Angie var en helt otrolig hund och för de som inte har eller har haft hund själva så tror jag att det är svårt att sätta sig in i de känslor som en hundägare känner när deras ögonsten precis lämnat dom.
Min hund börjar också bli till åren och jag vet att även jag kommer att vara helt förkrossad när hon lämnar oss.
En sak är iallafall säker, hunden är verkligen människans bästa vän, hur töntigt det än låter så finns det inga som är oss så lojala som våra egna vovvar.

Vila i frid Angie



RSS 2.0