Sjukvården är så otroligt spännande men ändå så otroligt skrämmande... Jag blir så fruktansvärt (Nanna) påverkad och berörd av alla sjuka människor. Jag tycker att det är intressant, det gör jag, men samtidigt så skulle jag nog vara för blödig och medmänsklig för att kunna att ta rätt beslut i vissa lägen...
Under de här tre dagarna då jag jobbat på Medecinavdelningen så har jag suttit och lusläst Uppsala universitets program katalog och verkligen övervägt att ge mig in i sjukvården... Hela mitt liv har jag sagt att det enda som gäller är Läkare, Polis eller Dagisfröken(????!) men spåret som leder in i sjukvården väger just nu över... Jag är även inne på Psykolog spåret så det är ju ingen tvekan om saken; jag vill jobba med människor, hjälpa människor.
En sak som gör mig extra berörd är när det kommer unga människor till avdelningen, jag vet inte riktigt varför egentligen för det är ju minst lika synd om de äldre, men det är nog just det att man kan relatera till de yngre och verkligen kan tänka sig in i deras situation...
Själva sjukdomsbiten fattar jag ju, och jag vet hur det är att tampas med en sjukdom, men själva delen av att vara den som ser på när någon annan är hjälplös är det som gör mig så otroligt frustrerad...
Jag hoppas verkligen att det svenska folket förstår vilken bra sjukvård de har att luta sig tillbaka på...

/E