Ikväll har jag färdats tillbaka i tiden. Jag har andats in lukter som får mig att rysa i hela kroppen, vistats inom de väggarna där jag mått så dåligt. Men samtidigt som ångesten slog mig när jag klev igenom dörrarna till Löwenströmska sjukhuset så slog det mig även att det var här allt började. Här började jag min resa mot frisk. Mot ett bra liv. Mot det livet som jag lever idag.

Till min älskade vän:

Du kan! Jag vet att du kan. Jag tvivlar inte en sekund på det. Jag vet även att du vet att du kan. Du måste bara VÅGA. Våga att släppa taget om din trygghet (som bara är skit) och blicka framåt. Du är smartare än så, så otroligt mycket visare. Sluta att analysera varenda situation och gör som jag gjorde. Skrik, gråt, slå, men avvik inte från planen, motarbeta inte dig själv. Du lurar bara dig själv. Och denna gång min älskade vän så ska du göra det för din egen skull, ingen annans, bara för din egen skull. För jag vet att du vill så mycket mer med ditt liv än att åka in och ut på sjukhus. Det är inte din identitet. Anorexi kommer alltid att vara en del av mig och dig, men det är inte vår identitet. Du är värd att känna lycka och glädje och det är värt det, till varje pris.
Det är ingen klyscha - det blir lättare med tiden. Vardagen blir lättare. Du kommer att lära dig att leva som en frisk människa, en utan alla demoner och onda tankar. Du får aldrig sluta kämpa. För trots alla motgångar och all ångest så kommer det faktiskt ett ljus i tunneln.
Jag vet vad jag pratar om, och det värker i min kropp, själ och i mitt hjärta att se dig som du är. Men jag kommer aldrig att ge upp, för jag vet att du kan.
För alla gånget vi gråtit, skrikit, hatat, älskat, skrattat. Nanna jag älskar dig. Du kan, du vill, tro på dig själv.

Så nu äter en stor del av tjejerna i min umgängeskrets något slags bantningspiller som ökar förbränningen & dämpar hungern(?)... Det känns väldigt jobbigt. Jag ska försöka förklara. Jag tycker att det är skitjobbigt att jag aldrig kommer kunna hålla på med något sådant. Inte för att jag under några somhelst omständigheter vill äta dessa piller. Utan för att jag vet att jag under hela mitt liv aldrig kommer att kunna gå ner ett kilo eller två bara för att jag "vill" eller "behöver". Jag kommer alltid ha den ständiga oron för att det ska gå i överstyr i huvudet. Banting eller nyttigt finns inte i mitt huvud. Tänker jag att jag ska vara nyttig en vecka så slutar det i total kaos. Det blir som något slags maniskt beteende där jag tänker att jag ska vara nyttig men allt bara slutar i en extrem pannkaka och alla mina gamla anorektiska tankar är på plats i mitt huvud fortare än jag hunnit säga nyttig.
Många tänker nog skönt, hon behöver inte tänka på något sånt. Men en dag kommer även verkligheten komma ikapp min fabulösa förbränning och den dagen då jag vill gå ner ett par kilon kommer att komma, oavsett om det är om 10 år eller om 20 år och jag är inte säker på att mina gamla tankar kommer att ha försvunnit helt trots att det gått en lång tid då.
Det har gått 6 år nu sen jag fick min diagnos. Under denna tid har jag hunnit bli sjuk, bli behandlad, bli frisk och bli friskförklarad. Trots detta så har jag accepterat att det alltid kommer att finnas i mitt bakhuvud.
En vanlig dag tänker jag inte på det. Men dagar som denna, när jag inser att mina vänner sysslar med sådant så är ångesten extra jobbig. Samtidigt som jag kan förstå att folk vill gå ner i vikt så skapas någon slags irritation i mig, varför? Varför ska folk behöva gå ner i vikt? Varför ska man behöva trycka i sig massa piller för att nå dit man vill?
Jag hajar noll. Skitjobbiga dag. Känns som en grå sten la sig på mitt huvud. Vet egentligen inte varför. Men ett sting av avund nådde mig på något sätt... Ibland kommer verkligheten bara ikapp en.

Nej nu blev jag trött, måste nog sova bort denna huvudvärk.

Godnatt

En fråga som ofta cirkulerar i mitt huvud är; Hur kunde jag drabbas av Anorexi? Hur kunde just jag bli sjuk? Vad gjorde jag för att förtjäna det?
Jag skapad ett fruktansvärt monster som tog flera år att tygla. . .
Frågan är: Kommer vi någonsin kunna bli helt fria från våra demoner? Jag är frisk, friskare än jag någonsin kan komma ihåg att jag varit. För om jag ska vara ärlig så kan jag inte komma ihåg tiden då jag var frisk innan jag blev sjuk... Den tiden existerar lixom inte på något sätt...
Men ibland kommer de där små stunderna, dom dagarna som tynger ens axlar så fruktansvärt mycket, då man ställer sig just frågan; Kan man bli fri?
Och jag tror, eller jag vet, att jag tyvärr är så frisk som jag någonsin kan bli (jag är förstås oerhört tacksam för att jag är så pass frisk som jag är) men vore det inte skönt att även kunna slippa de tunga dagarna också? Men det är min last, anorexi är min last, det är en del av mig. Hur mycket jag än vill skrapa bort det från min identitet så kan jag inte det, för det är jag till så stor del. Likaså som någon annans last är att de lider av migrän, så lider jag av mina små demoner. Och ja, jag har vant mig, men ibland vill man bara ge dom en liten snyting...

Den här texten fick jag av en vän jag lärde känna på ett av sjukhusen jag var på. Den är otroligt viktig för mig och har hjälpt mig jättemycket!

Jag fortsatte att leva det liv jag livde, vilket egentligen inte var så mycket till liv. Allt jag tänkte på var mat, mat, mat... Alla som någon gång bantat eller försökt sluta röka/snusa vet att det ända man tänker på är mat/cigg/snus... Så var det även i mitt fall, under många år... Dietisten på Sollentuna sjukhus sa under mina första besök att om jag gått ner mer i vikt till mitt nästa besök så var det Astrid Lindgrens sjukhus som gällde. Jag trodde helt ärligt talat att det var rent skitsnack och att det bara var tomma hot.
Under många år har jag lidit av sjukt svår ångest och haft mina små tvångsritualer. Ritualer som jag aldrig trodde jag kunde bli av med. Som jag nu är fri ifrån. Men de som lever riktigt nära mig vet att jag "en gång en anorektiker, alltid en anorektiker". Jag kan fortfarande få svackor, men aldrig på samma sätt som jag hade då. Personer som en gång varit ätstörda vet att vi aldrig mer kommer att kunna banta, jag kommer aldrig kunna gå ner några kilon. Det är som en nykter alkoholist aldrig kommer att kunna ta ett glas vin. Man blir fast, fånge i ett fängelse man kämpat så otroligt länge för att komma ur.
Jag kommer ihåg dagen då innan jag skulle på mitt återbesök på Sollentuna sjukhus. Det var på sommaren och jag åkte med mina vänner till Grönan. Jag åkte Frittfall Tilt denna dag och det mina kvistar är inte det smartaste att göra när man är otroligt underviktig. Jag kommer fortfarande ihåg hur mycket och hur länge jag skakade när jag åkt den.
Återbesöks dagen kom och jag hade såklart gått ner mer i vikt, det blev en dirtektripp till Astrid Lindgren och benämningen "näringsbrist och SUSPEKT anorexia nervosa" vart min diagnos. Den här dagen var den första av många dagar som jag fick sondmat (slang genom näsan ner i maggen med jästluktande näringspreparat).
Jag blev sjukare än sjukast när jag fick diagnosen Anorexi, det vart precis som om det vart "okej" att leva ut sjukdomen och det var så mycket man skulle "göra" för att passa in i en anorektikers beskrivning. Jag behövde inte längre smyga och inte längre vara ensam. Jag följde allt till punkt och pricka med att vara en regelrätt anorektiker. Tyvärr kan jag nog säga såhär i efterhand att själva diagnostiseringen INTE var bra för min del. Bra på det sätt att jag blev upptäckt och kunde börja min resa mot frisk efter det att jag först blev mycket sjukare. Men dåligt på det sättet att jag nu blev SJUK och gjorde allt detta som förväntades av en anorektiker...
Mer om detta en annan gång...

Mitt liv består fortfarande till stor del av det som en gång var mitt liv till fullo. Nu är detta en del av mitt liv i form av ett minne och erfarenheter. Jag vill inget hellre än att hjälpa andra och drömmen om att öppna en egen klinik är fortfarande min!

Jag har en sak på hjärtat;

Jag kom och tänka på alla som är sjuka i ätstörningar. Sluta klamra er fast vid sjukdomen, ge upp tryggheten och kasta er ut i ovissheten, för det kan inte annat än att bli bättre!

Se framåt, inte bakåt, sluta trampa på samma ställe, släpp stoltheten i sjukdomen och våga satsa på något nytt, något spännande, ett friskt liv. Våga att inte vara sjuk, våga identifiera dig som en egen individ och inte som sjuk.

Under den tiden jag var sjuk gjorde jag och min behandlare en lista över för och nackdelar med skjukdomen. Ta en titt, den kan vara värt att tänka på detta;

Fördelar med Anorexi:

Uppmärksamhet
Mera närhet/anhöriga
Nya kompisar/sjukvården
Förändringar
Ångestdämpande
Egen bekräftelse
Känner sig stark
Kontroll
Slipper oroa sig för annat
Speciell
Märker vem som är ens riktiga kompisar
Erfarenhet
Kunskap
Stannar upp och tänker efter

Nackdelar med anorexi:

Blir aldrig nöjd
Tappar kompisar
Upptagen av tankar
Ingen idrott
Bortglömd
Ångest
Mediciner
Ser läskig ut
Nedstämd/humörsvängningar
Isolering från övriga livet
Lever i en kokong
Ensam
Rädsla att bli tjock
Rädsla att inte bli frisk
Skuldkänslor/föräldrar
Tappar bort sig själv
Rutiner runt mat
Kläder passar inte
Fysiska problem
Slutar växa
Fryser
Sämre ork

Man märker ju klart att nackdelarna väger över, trots det är det ett rent helvete att ta sig ur sitt eget fängelse. Jag har stirrat mig blind på nackdelarna tusen gånger under min sjukdom men ändå inte riktigt sett nackdelarna som något negativt, det kan jag lova er att jag gör nu...

Det här med att växa upp... Ibland känner jag mig som mammas lilla flicka och ibland som en vuxen, ibland vill jag känna mig som mammas lilla flicka och ibland vill jag känna mig vuxen... Hur kommer det sig att man är vuxen i Sverige när man är 18 år? Jag är myndig, snart systemet myndig också och jag vet inte ens hur man får 1 liv att funka...
Jag förstår saker, tänker ett snäpp längre och uppskattar livet som många andra inte gör, jag tror att det är en av de få fördelarna med allt som jag gått igenom, man får andra perspektiv på saker och ting...
Jag uppskattar inte alltid att göra samma saker som mina vänner dag in och dag ut, jag säger absolut inte att jag är vuxen och allvarlig, det bästa jag vet är att fjanta mig, men jag vet hur man kombinerar de två olikheterna...Något som jag tror är väldigt viktigt i mitt liv, för mig. Jag älskar att känna mig levande, blir snabbt uttråkad och rastlös. Samtidigt skulle jag kunna spendera timmar i ett djupt samtal och bli stimulerad av det... Mitt liv går i en bergodalbana och det har det gjort sen sjukdomstiden, det får mig att tänka efter (ibland för mycket) och analysera, sjukdomen har framförallt gjort att jag ifrågasätter saker, jag sollar bort sånt som inte är viktigt, jag gör inte längre saker bara för att göra något om jag inte mår bra av det. För det var ett av mina största problem förr, jag följde med strömmen utan att förstå vad jag mådde bra av, men nu vet jag vad som gör mig gladare och lyckligare och jag kan ta min egen väg, utan att låta mig påverkas av samma gamla vanliga visa och det gör mig stolt...

Min familj är underbar! Ibland kommer jag på mig själv att sitta och tänka på hur mycket jag verkligen uppskattar min familj och allt de har gjort för mig. När jag pratar om min familj så menar jag inte bara min mamma, pappa, syster och bror utan även mina kusiner, moster, mormor, och alla andra som tillhör min släkt och familj.
När jag var sjuk så visade dom hur man ställer upp för någon som behöver en. Det var många som svek mig under sjukdomen, men min familj backade mig till tusen och stod brevid mig hela vägen.
När jag pratar om sveket från många så kan jag ändå förstå det på ett eller annat sätt, för det krävs en stark människa för att orka leva och stötta någon som är så pass sjuk, som lider av djup ångest i sin renaste form... Det krävs någon som är beredd att offra allt för att få den sjuke på fötter igen... Det var min familj, de tog hand om mig och kämpade för mig och jag skulle helt seriöst ge mitt liv för vem som helst av dom.
Självklart så insåg jag inte vad de offrade för mig just då eftersom jag var så uppslukad av min egen sjukdom. Jag brukar ofta prata med vänner som spenderat tid med mig på sjukhuset om vad den ångesten man kände innebar.
Vi har kommit fram till att någon som inte varit med om det själv någonsin kan förstå hur djupt ångesten går, hur hemskt det är att hata sig själv på den nivån, hur det känns att ta ut sin ångest på maten och att bara vilja krypa ur sitt eget skinn och springa ifrån det.
Det fanns tider då jag ville dö, hellre dö än att gå emot ångesten, för det är egentligen det de handlar om, för att bli frisk så måste man övervinna sin egen herre i huvudet, han som ger en kommandona, som befaller en att inte äta och utsätter en för nya utmaningar varje dag. Det var så det kändes för mig, det kändes som om jag var besatt av någon, någon som ville göra allt för att förstöra mitt liv.
Till alla som någonsin lidit av ätstörningar i vilken form som helst eller som just nu lider av det:
Se dig själv i spegeln, intala dig att du är vacker... För det är du! INGEN är värd att gå igenom det helvete som vissa av oss tvingas utstå. Det kommer en dag då solen kommer att lysa på din himmel igen! Den krassa sanningen är dock att det enda som kan göra dig frisk är det som skrämmer dig mest.

Man skulle kunna säga att det var här som problemen verkligen startade, eller mer att det var här som tankarna började sätta igång. Och det ska ni veta, att personer som lider av anorexia nervosa, lider av otroligt svår ångest, smärtsam ångest som är en ren tortyr. Egentligen kan man säga att det var jag själv som satte mig i den sitsen att jag blev upptäckt, fast det fanns inte så mycket annat att göra. Hade jag inte klagat på magont hade jag blivit tvungen att äta, så jag klagade och blev upptäckt istället. Vilket egentligen var det ända jag ville hela tiden, att någon skulle förstå, fatta att det var något som var fel. Samtidigt som jag önskade att någon skulle rädda mig så innebar att bli upptäckt det värsta jag gått igenom i hela mitt liv. Jag skriver det här för att försöka få de som inte drabbas att förstå vad vi går igenom, jag vet att många tycker att det är en korkad sjukdom och att vi bara vill ha uppmärksamhet och att man egentligen får skylla sig själv. Men om tänker ett steg längre så är det inte så korkat som man kanske tyckte första gången man fick höra att folk svalt sig själva till döds. Det är ett rop på hjälp. Just du kanske tar ut din ångest och att du mår dåligt på att slå nävarna i väggen, eller röka, eller dricka alkohol, men för mig och många andra så ger vi vika för mat, vilket i sin tur leder till att fettet runt nerverna i hjärnan förtvinar och att man tillslut blir okapabel till att tänka klart.
När jag tänker tillbaka på den tiden som varit så är det många saker som är vaga i minnet, jag kommer ju aldrig att glömma det som hänt, men å andra sidan så var jag så sinnesförvirrad så att jag inte kommer ihåg vissa detaljer. Jag kommer dock ihåg att jag aldrig slutade äta helt, jag fortsatte att äta och träna under hela åttan. Och eftersom jag gått ner så mycket i vikt sommarlovet till åttan så var det på något sätt okej att äta godis igen. Fast jag måste säga att jag redan då led av ångest och kunde känna panik efter jag ätit något onyttigt. Folk påpekade hela tiden hur smal jag blivit men det var ingen som undrade något. Jag måste säga att det känns som om detta skedde på medeltiden medtanke på att det var väldigt få som egentligen visste vad anorexi var för något.
Jag fortsatte att gå till sjuksköterskan, samt dietister för att se vad som var fel. Jag kommer ihåg en kväll när jag kom hem från fotbollsträningen och vi hade varit hos en dietist innan som sagt åt mamma att jag skulle äta något när jag kom hem efter träningarna. Det hade jag aldrig gjort, för jag hade fått för mig att man blev fet då, om man åt direkt efter träningarna alltså. Mamma kom med ett glas yoghurt och jag vägrade och grät, hon trodde nog att jag var sjuk i huvudet (vilket jag typ var) för att jag bråkade om ett glas yoghurt. I framtiden blev det en vardag jag vägrade tillochmed att dricka vatten. Men mer om det en annan gång...

I sjunde klass började jag i idrottsklass, vilket såklart innebar en himla massa idrott + fotbollsträningar. Jag var en urduktig löpare och helt okej fotbollsspelare under två år. I åttonde klass när alla började gå upp i vikt stod jag still i vikten. Det var egentligen inget konstigt eftersom jag tränade så mycket. En dag bestämde jag mig för att sluta äta godis och att inte småäta. Resultatet blev att jag gick ned i vikt och inte längre stod still.
Det var egentligen här allt startade, jag drog ner på det ena efter det andra och vägde mig som en besatt varje dag. På något sätt hade jag under flera års tid mått dåligt för min kropp, fast absolut inte på denna nivå.  Jag hade alltid ont i magen som resultat av mina oregelbundna måltider och det faktum att jag kunde gå från frukost till middag utan att ha ätit något emellan skapade i princip tarmvred.
I mitten av åttan sjönk jag in i en djup depression, självklart var det pågrund av kroppen och att jag inte åt, men det förstod jag inte då. Jag kan helt ärligt säga att jag inte förstod att jag var sjuk i anorexi förns jag fick diagnosen något år senare. Under depresionen började jag strunta i skolan, men presterade alltid MVG på proven ändå, eftersom anorektiker ofta är straight A students så var det vid närmare eftertanke inte så konstigt att de blir sjuka eftersom vi har så höga krav på oss själva... (KORKAT, jag vet)
På fotbollsträningarna orkade jag knappt springa, som ett resultat av att musklerna börjat tyna bort, men det gav jag blanka fan i, jag sprang på vilja och inte på muskler. Problem kom däremot när jag blev bänkad då jag inte hade något att stå emot de andra biffarna som tacklade mig som om jag vore en liten fimp (flög mycket den fotbollssäsongen). Jag började självklart träna ännu hårdare och blev sjukt ledsen att gå från startande varje match till att få spela en halvlek.
Under denna period fick jag börja gå till sjuksyrran för att jag alltid klagade på magont och att jag fortsatte gå ner i vikt. Jag tror helt ärligt talat att min mamma och pappa och resten av familjen var blinda för att de inte ville se, de trodde godtroget att det var något fel på min mage, kanske ett inflammatoriskt tillstånd i tarmen som gjorde att kroppen inte fick någon näring av den mat jag åt, det skulle visa sig senare att den tanke som slog min mamma en gång under de året, och som hon snabbt slog bort, var sann...