Ikväll har jag färdats tillbaka i tiden. Jag har andats in lukter som får mig att rysa i hela kroppen, vistats inom de väggarna där jag mått så dåligt. Men samtidigt som ångesten slog mig när jag klev igenom dörrarna till Löwenströmska sjukhuset så slog det mig även att det var här allt började. Här började jag min resa mot frisk. Mot ett bra liv. Mot det livet som jag lever idag.

Till min älskade vän:

Du kan! Jag vet att du kan. Jag tvivlar inte en sekund på det. Jag vet även att du vet att du kan. Du måste bara VÅGA. Våga att släppa taget om din trygghet (som bara är skit) och blicka framåt. Du är smartare än så, så otroligt mycket visare. Sluta att analysera varenda situation och gör som jag gjorde. Skrik, gråt, slå, men avvik inte från planen, motarbeta inte dig själv. Du lurar bara dig själv. Och denna gång min älskade vän så ska du göra det för din egen skull, ingen annans, bara för din egen skull. För jag vet att du vill så mycket mer med ditt liv än att åka in och ut på sjukhus. Det är inte din identitet. Anorexi kommer alltid att vara en del av mig och dig, men det är inte vår identitet. Du är värd att känna lycka och glädje och det är värt det, till varje pris.
Det är ingen klyscha - det blir lättare med tiden. Vardagen blir lättare. Du kommer att lära dig att leva som en frisk människa, en utan alla demoner och onda tankar. Du får aldrig sluta kämpa. För trots alla motgångar och all ångest så kommer det faktiskt ett ljus i tunneln.
Jag vet vad jag pratar om, och det värker i min kropp, själ och i mitt hjärta att se dig som du är. Men jag kommer aldrig att ge upp, för jag vet att du kan.
För alla gånget vi gråtit, skrikit, hatat, älskat, skrattat. Nanna jag älskar dig. Du kan, du vill, tro på dig själv.