Jag fortsatte att leva det liv jag livde, vilket egentligen inte var så mycket till liv. Allt jag tänkte på var mat, mat, mat... Alla som någon gång bantat eller försökt sluta röka/snusa vet att det ända man tänker på är mat/cigg/snus... Så var det även i mitt fall, under många år... Dietisten på Sollentuna sjukhus sa under mina första besök att om jag gått ner mer i vikt till mitt nästa besök så var det Astrid Lindgrens sjukhus som gällde. Jag trodde helt ärligt talat att det var rent skitsnack och att det bara var tomma hot.
Under många år har jag lidit av sjukt svår ångest och haft mina små tvångsritualer. Ritualer som jag aldrig trodde jag kunde bli av med. Som jag nu är fri ifrån. Men de som lever riktigt nära mig vet att jag "en gång en anorektiker, alltid en anorektiker". Jag kan fortfarande få svackor, men aldrig på samma sätt som jag hade då. Personer som en gång varit ätstörda vet att vi aldrig mer kommer att kunna banta, jag kommer aldrig kunna gå ner några kilon. Det är som en nykter alkoholist aldrig kommer att kunna ta ett glas vin. Man blir fast, fånge i ett fängelse man kämpat så otroligt länge för att komma ur.
Jag kommer ihåg dagen då innan jag skulle på mitt återbesök på Sollentuna sjukhus. Det var på sommaren och jag åkte med mina vänner till Grönan. Jag åkte Frittfall Tilt denna dag och det mina kvistar är inte det smartaste att göra när man är otroligt underviktig. Jag kommer fortfarande ihåg hur mycket och hur länge jag skakade när jag åkt den.
Återbesöks dagen kom och jag hade såklart gått ner mer i vikt, det blev en dirtektripp till Astrid Lindgren och benämningen "näringsbrist och SUSPEKT anorexia nervosa" vart min diagnos. Den här dagen var den första av många dagar som jag fick sondmat (slang genom näsan ner i maggen med jästluktande näringspreparat).
Jag blev sjukare än sjukast när jag fick diagnosen Anorexi, det vart precis som om det vart "okej" att leva ut sjukdomen och det var så mycket man skulle "göra" för att passa in i en anorektikers beskrivning. Jag behövde inte längre smyga och inte längre vara ensam. Jag följde allt till punkt och pricka med att vara en regelrätt anorektiker. Tyvärr kan jag nog säga såhär i efterhand att själva diagnostiseringen INTE var bra för min del. Bra på det sätt att jag blev upptäckt och kunde börja min resa mot frisk efter det att jag först blev mycket sjukare. Men dåligt på det sättet att jag nu blev SJUK och gjorde allt detta som förväntades av en anorektiker...
Mer om detta en annan gång...