Man skulle kunna säga att det var här som problemen verkligen startade, eller mer att det var här som tankarna började sätta igång. Och det ska ni veta, att personer som lider av anorexia nervosa, lider av otroligt svår ångest, smärtsam ångest som är en ren tortyr. Egentligen kan man säga att det var jag själv som satte mig i den sitsen att jag blev upptäckt, fast det fanns inte så mycket annat att göra. Hade jag inte klagat på magont hade jag blivit tvungen att äta, så jag klagade och blev upptäckt istället. Vilket egentligen var det ända jag ville hela tiden, att någon skulle förstå, fatta att det var något som var fel. Samtidigt som jag önskade att någon skulle rädda mig så innebar att bli upptäckt det värsta jag gått igenom i hela mitt liv. Jag skriver det här för att försöka få de som inte drabbas att förstå vad vi går igenom, jag vet att många tycker att det är en korkad sjukdom och att vi bara vill ha uppmärksamhet och att man egentligen får skylla sig själv. Men om tänker ett steg längre så är det inte så korkat som man kanske tyckte första gången man fick höra att folk svalt sig själva till döds. Det är ett rop på hjälp. Just du kanske tar ut din ångest och att du mår dåligt på att slå nävarna i väggen, eller röka, eller dricka alkohol, men för mig och många andra så ger vi vika för mat, vilket i sin tur leder till att fettet runt nerverna i hjärnan förtvinar och att man tillslut blir okapabel till att tänka klart.
När jag tänker tillbaka på den tiden som varit så är det många saker som är vaga i minnet, jag kommer ju aldrig att glömma det som hänt, men å andra sidan så var jag så sinnesförvirrad så att jag inte kommer ihåg vissa detaljer. Jag kommer dock ihåg att jag aldrig slutade äta helt, jag fortsatte att äta och träna under hela åttan. Och eftersom jag gått ner så mycket i vikt sommarlovet till åttan så var det på något sätt okej att äta godis igen. Fast jag måste säga att jag redan då led av ångest och kunde känna panik efter jag ätit något onyttigt. Folk påpekade hela tiden hur smal jag blivit men det var ingen som undrade något. Jag måste säga att det känns som om detta skedde på medeltiden medtanke på att det var väldigt få som egentligen visste vad anorexi var för något.
Jag fortsatte att gå till sjuksköterskan, samt dietister för att se vad som var fel. Jag kommer ihåg en kväll när jag kom hem från fotbollsträningen och vi hade varit hos en dietist innan som sagt åt mamma att jag skulle äta något när jag kom hem efter träningarna. Det hade jag aldrig gjort, för jag hade fått för mig att man blev fet då, om man åt direkt efter träningarna alltså. Mamma kom med ett glas yoghurt och jag vägrade och grät, hon trodde nog att jag var sjuk i huvudet (vilket jag typ var) för att jag bråkade om ett glas yoghurt. I framtiden blev det en vardag jag vägrade tillochmed att dricka vatten. Men mer om det en annan gång...