I sjunde klass började jag i idrottsklass, vilket såklart innebar en himla massa idrott + fotbollsträningar. Jag var en urduktig löpare och helt okej fotbollsspelare under två år. I åttonde klass när alla började gå upp i vikt stod jag still i vikten. Det var egentligen inget konstigt eftersom jag tränade så mycket. En dag bestämde jag mig för att sluta äta godis och att inte småäta. Resultatet blev att jag gick ned i vikt och inte längre stod still.
Det var egentligen här allt startade, jag drog ner på det ena efter det andra och vägde mig som en besatt varje dag. På något sätt hade jag under flera års tid mått dåligt för min kropp, fast absolut inte på denna nivå.  Jag hade alltid ont i magen som resultat av mina oregelbundna måltider och det faktum att jag kunde gå från frukost till middag utan att ha ätit något emellan skapade i princip tarmvred.
I mitten av åttan sjönk jag in i en djup depression, självklart var det pågrund av kroppen och att jag inte åt, men det förstod jag inte då. Jag kan helt ärligt säga att jag inte förstod att jag var sjuk i anorexi förns jag fick diagnosen något år senare. Under depresionen började jag strunta i skolan, men presterade alltid MVG på proven ändå, eftersom anorektiker ofta är straight A students så var det vid närmare eftertanke inte så konstigt att de blir sjuka eftersom vi har så höga krav på oss själva... (KORKAT, jag vet)
På fotbollsträningarna orkade jag knappt springa, som ett resultat av att musklerna börjat tyna bort, men det gav jag blanka fan i, jag sprang på vilja och inte på muskler. Problem kom däremot när jag blev bänkad då jag inte hade något att stå emot de andra biffarna som tacklade mig som om jag vore en liten fimp (flög mycket den fotbollssäsongen). Jag började självklart träna ännu hårdare och blev sjukt ledsen att gå från startande varje match till att få spela en halvlek.
Under denna period fick jag börja gå till sjuksyrran för att jag alltid klagade på magont och att jag fortsatte gå ner i vikt. Jag tror helt ärligt talat att min mamma och pappa och resten av familjen var blinda för att de inte ville se, de trodde godtroget att det var något fel på min mage, kanske ett inflammatoriskt tillstånd i tarmen som gjorde att kroppen inte fick någon näring av den mat jag åt, det skulle visa sig senare att den tanke som slog min mamma en gång under de året, och som hon snabbt slog bort, var sann...