En står klump befinner sig i min mage. Det finns inga ord för hur ont det gör. Min lilla vovve och ögonsten mår inte alls bra. Det är så otroligt svårt att acceptera att hennes sista dagar är här. Jag vill inte inse att hon snart inte är här längre. Samtidigt som man inte vill att hon ska lida så känns det helt fel att avliva en levande varelse. Någon som faktiskt lever och andas.
För alla gånger jag stört mig på att hon snarkar, skäller, måste bli rastad så ber jag tusen gånger om ursäkt. Jag lovar att gå ut med henne 5 gånger om dagen i hela mitt liv om hon bara kan bli bra igen.
Min lilla lilla lilla tuss som har varit en del av mitt liv i 13 år. Jag inte föreställa mig att komma hem till en tom lägenhet. Det finns bara inte i min värld.



Det är inte bara en hund, det är min hund, min älskade Babi.